Häxan Surtant

Eftersom jag generellt är lite off idag så sitter jag surar.

Fatta hur många som tycker den här sjukdomen är något att eftersträva? Att det finns en skrämmande stor grupp människor som vill, eller tror sig vilja för de har ingen aning om sjukdomens baksida, de vill ha den här diagnosen. I kretsar som pro-ana ses det som något vackert med anorexi, det glorifieras och välkomnas som en livvsstil.

Det gör mig oerhört ledsen. Man tror att en viktnedgång ska leda till en känsla av tillfredställelse och lycka vilket det gör till viss del men endast ett kort ögonblick, ribban flyttas längre och längre bort.  För varje kilo man går ner ökar ångesten ytterligare. För varje kilo man går ner känner man sig ytterligare kilo tyngre. Anorexin blir aldrig mätt. Sjukt men sant.

Hur kan man vilja ha detta frivilligt? Den som tillslut hamnar i detta, ångrar sig djupt att man en gång lyssnat på den där demonen. Det egna missriktade fokuset.

Jag har aldrig träffat en anorektiker som själv upplever sig som smal eller nöjd med sin vikt eller kropp. Då har jag tyvärr träffat många, för många.

Jag har aldrig träffat en anorektiker som är lycklig och njuter av sitt liv fullt ut.

Man kan inte leva tillsammans med den här sjukdomen, det går inte hitta ett mellanting där man delar livet med  anorexin. Den är svart eller vit, på eller av.

Hade jag kunnat, hade jag raderat allt vad pro-ana världen spyr ut. För det är skitsnack att det är gemenskap. Gemenskap om vad, att dö tillsammans? Förståelse för den andras sjukdom, fine, men att peppa varandra ner, det som kallas thinspo gör mig kräkfärdig.

För när du en gång väl blir sjuk, då kommer du tillslut till ett vägskäl där du måste ta ett beslut. Tillbaks till det friska livet eller dö. Finns inga mellanting.


Valet är lätt, men resan tillbaks är helvetet på jorden.

foto: www.fotoakuten.se