Panik över precis allt, det är helt obegripligt för de som själva inte är utsatta för det, t o m obegripligt för mig.
Vet inte alls varför det blir såhär då och då. Som idag var triggern för paniken att sonen vaknade för tidigt, vilket är lika med att han är med vid vår frukost, vilket i sin tur ofta innefattar gnäll och krångel. För min kära son är som jag var när jag var liten, krånglig med maten. (Behöver ju inte ens nämna hur krånglig jag är nu).
Iallafall, sen kom maken och skulle dela sitt bröd på min skärbräda = smulor = kolhydratpanik! Alltså detta låter ju helt bisarrt men i den stunden känns det som att jag ska dö, dö om jag ens nuddar bröd, dö om jag får en smula i mig, dö! Han har alltså omedvetet
Detta låter så skruvat, men all påbörjad frukost hamnade direkt i sopen, ett hysteriskt städande för att få rent allt från de livsfarliga smulorna av kolhydrater, allt spårade ur fullständigt, kroppen tog över mer än sinnet. Otroligt hemskt och olustig känsla av panik, ångest, förvirring.
Obalans, fullständigt.
Ingen bra start på dagen, nu gäller det att försöka samla all kraft som finns för att räta upp den igen för helgen närmar sig
Hur har veckan gått då? Brukar summera lite på fredagar;
- Sluta väga sig, gick inte bra alls. Efter två dagar var ångesten så stark att helt felaktiga kompensationsbeteenden visade sina fula trynen och jag blev bara rädd för mat och dryck. Så väga mig måste jag fortsätta med ett tag till, det fungerar ju trots allt hyffsat med en gång om dagen även om jag fuskar ibland.
- Åt en macka igår! Kalasframgång!!!
- Fortfarande fullständigt livrädd för en ev viktuppgång vilket hämmar nästintill all utveckling, för gör jag en framgång, då kompenserar jag det med något annat vilket är helt åt skogen fel!
- Vikten, varken upp eller ner återigen. Stått still i nästan 4v nu och det skapar även det enorm ångest, både från anorexins håll och ur friskhetsperspektiv.
- Känner mig än mer i obalans. Kropp och själ är INTE kompisar, än.
Summa summarum.... Behöver lägga mer energi på detta nästa vecka. Måste vända båten.
foto: www.fotoakuten.se
Jag kikar in på din blogg varje dag och varje gång jag läser sänder jag dig alla styrketankar jag har att avvara. Har själv lidit av ångest och för mig leder ångesten till att jag inte kan behålla maten och när man inte kunnat behålla maten ordentligt ett tag så blir jag helt slut vilket i sin tur leder till mera ångest. Och alltid denna ångest innan jag skall äta eftersom jag var rädd för att ännu en gång spy upp allt p.g.a. mina kraftiga kräkreflexer. Inser att våra problem är totalt olika men ångesten kopplad till mat är ändå så bekant. Så det där med att känna ångest för att brödsmulorna kommer på ditt skärbräde känns helt bekant. Kämpa, kämpa, kämpa. I min öron låter det som att du kommit en bra bit på väg och du kommer gå hela vägen, förr eller senare. Stor kram!
SvaraRaderaAnna... min ångest är som du säger inte helt olik din och mer lik än du anar.Vi har nog mer likartade problem än du tror dessutom. Tycker ditt liv låter precis lika kass som mitt om inte värre, har du hjälp? Du förtjänar precis som jag bättre!
SvaraRaderaStor tack för kram, den värmer!
Kramar tillbaks!
Jo, allt är bra i mitt liv idag. Men jag har haft det mycket kämpigt periodvis. Nu har jag mått relativt bra i tre år tack vare medicin (SSRI) och terapi. Sakta men säkert så vände det. Så ja, jag mår bra och det förtjänar jag, precis som du. En dag kommer du att se tillbaka på denna tid och känna hur avlägset det känns. Vet att det är svårt att ta in det nu, men så är det. Stor kämparglöds-kram!!
SvaraRadera