Fula ankungen

Idag kom det upp en hel del matnyttigt under träffen med Carina, min stödperson på äs-mottagningen.

Det här med att känna sig, fin, vacker eller rentav FUL. Saken är den att jag alltid så länge jag kan minnas kännt mig ful. Minns en gång när jag var liten, satt i trappan hemma och grät hejdlöst över hur ful jag var, min mor som satt och tröstade mig och sa att jag hade fel och att hon älskade mig som jag var. Jag älskade inte mig då, älskar mig inte nu heller. Undrar varför?

Fick glasögon tidigt i livet, det var förknippat med att vara just ful. Idag tycker jag glasögon är ett vackert smycke, något som var och varannan har och som sagt, vackert! Men då, då var det fult.

När jag gick på högstadiet var jag extremt spinkig, gänglig. En helt normal tonåring. Minns en gång en av de äldre killarna som ropade anorexiaoffer efter mig, något som i dåläget inte stämde alls. Anorexia är fult, har jag alltid tyckt.

Sen blev jag av med brillorna, fick långt hår, blev fylligare (men ändå smal) - som man blir i puberteten, som för mig inföll ganska sent om man jämförde med många andra. Det var svårt att hantera, förändringen. Men det tycker nog alla tonåringar, visst?

Gjorde ett mindre modelljobb - är man modell är man ätstörd fick man lära sig tidigt, en modell äter inte och äter de så spyr de. Jepp, det var bara att sätta försöka passa in. Några modevisningar här och där borde bekräfta att jag faktiskt inte var ful längre, att den fula ankungen blivit en svan? Eller?

Men inte kändes det så. Stundom kanske men oftast inte. Det finns alltid en ribba som man kan flytta, höja ytterligare en bit och det har jag alltid gjort. Har aldrig varit nöjd med något, alltid höjt ribban innan jag hunnit nå den.

Hade några bra år när jag slog mig fri, flyttade hemifrån, skapade mig ett helt eget liv, klippte navelsträngen och började se ett nytt liv. Men det där onda fanns ju där, utan att jag visste det. Så fort utseendet var på tapeten var jag fortfarande ful, inte tillräckligt fin. Ribban är ju alltid högre? Ständigt sökande av bekräftelse gjorde att jag bara blev än mer självkritisk. Blev rejält dålig. Ville vara smal, smalare, smalast. För det var det enda i mitt utseende som jag kunde påverka. Skulle ju bli lyckligare om den där lilla putmagen försvann, om låren var mindre, armarna, you name it!

Men den där ribban, den höjs ju som sagt, ögonen hänger inte med, man ser inte. Anorexi gör att man ser större ut än vad man är. Den redan förvrängda självbilden blev bara än mer skev.

Det har ju gått en tid sedan dess, nu är jag återigen här, med min dåliga skeva självbild och svårigheter att vara nöjd med mig själv, tycka att jag är bra, duga och vacker som jag är. Min ribba sitter oerhört högt upp av anledningar jag i skrivande stund inte vet varför.

Det är oerhört irriterande att vara såpass logiskt och ändå inte kunna SE läget, se att jag kanske inte är så ful trots allt? Att jag inte är så enorm som jag känner mig? Jag KAN inte vara så stor som jag ser mig, det fattar jag, men jag önskar innerligt att jag kunde se och känna själv.

Plocka ner ribban. Hur gör man det.